thelavidaloca

Vår resa till Panama City började med att vädret såklart skulle ändras till det sämre. Vi skulle lämna lost&found runt 19.30 på kvällen för att säker hinna till David (närmsta staden) för att därifrån boka biljett och resa till Panama City med nattbuss. 

Vi lämnade i regn och blåst med min stora regnponcho i reflex-gult över både mig och min ryggsäck. Nödvändigt men jag såg ut som en självlysande idiot. Finns tack och lov ingen bild på detta. Ingrid kämpade på utan regnskydd men det gjorde inte så mycket eftersom att efter 10minuter livsfarlig hike i nedförsbacke med endast mobillamporna som guide, så slutade det regna. De resterande 10 minuterna ner för berget var dock lika jobbiga och när vi äntligen var nere var vi rätt slut. 

Det är då som vi tanken första gången slår oss, att vi står ensamma i mörkret (inga gatulampor) på en väg, i bergen, i Panama. Det kändes lite som en skräckfim när vi kikade oss omkring och insåg att det finns totalt ett hus som går att se ifrån där vi står. 

Som tur var vart det en snäll gubbe som bodde i det huset och när han släppte ut sina hundar som genast började skälla på oss, kom han ut med en ficklampa för att snacka lite  och hålla oss sällskap. 

Bussarna på landsbygden och i Centralamerika överlag har sina egna tidtabeller som ändras lite ifrån dag till dag så man får helt enkelt vänta på att det dyker upp en buss. Sen får man i vårt fall, vifta med den reflexgula ponchon och blinka med mobillampan så att den faktiskt stannar. 

Efter 45minuter skedde detta och vi klev lättat på bussen (mer en shuttle än en buss, supereliten!) för att åka 100m och sedan bli utskickade för att jag såklart hade råkat dra in hundskit som jag hade trampat i i bäckmörkret...  Så där stod vi och chaffören som så snällt klivit ut bussen för att demonstrera hur jag skulle gnugga fötterna mot gräset- och gnuggade! Ingrid fick order att gnugga hon med fast att hon inte hade någon hundskit på sina skor. Massa gnuggande och två våtservetter senare var vi återigen på bussen och åkte vidare mot David medan de andra resenärerna skrattade gott! 

Väl i David fick vi biljetter till 22.45 bussen vilket gav oss 1,5h av dötid i David. Vi spenderade denna på en restaurang/ hostel där vi spelade kort och drack Cola. Båda två var såklart magsjuka så vi vågade inte käka något utan tog istället två imodium piller för att motverkar eventuella obekvämligheter på den 6h långa bussresan. 

Klockan 05.00, en timme tidigare än planerat, anlände vi till Panama City. Där upptäckte vi att vårt hostel var bemannat ifrån 08 (vi visste inte att man ändå kunde bli insläppt och hänga i sofforna vid receptionen) så vi satte oss på busstationen som även är ett köpcentrum, och väntade...

Sen tog vi en taxi till Lunas Castle (hostelet) och checkade in! En glad överraskning var att det var ett av de bästa hostelen vi bott på😊 men mer om Lunas och Panama City i ett annat inlägg! Nu krampar min tumme efter allt skrivande på telefonen! 

Kram och puss